Myter om AD/HD: #3

Myt #3: Medicinering hjälper inte för problemen man har vid AD/HD.

Flera studier har tvärtom visat att rätt medicinering hjälper att minska de svårigheter som det innebär att ha AD/HD. Centralstimulerande medicinering kan förbättra förmågan att komma igång med uppgifter, hålla sig fokuserad på det man ska göra, minska uttråkning och förbättra arbetsminnet. Det verkar också som att kopplingarna mellan olika delar av hjärnan kan förbättras av medicineringen.

Barn med AD/HD som medicinerar med centralstimulerande kan också få lättare att anpassa sina beteenden i klassrummet. Många får också lättare att lösa problem, ökar förmågan att stå ut med såväl frustration som motgångar och att genomföra uppgifter som kräver mer av de exekutiva funktionerna. Med det sagt är biverkningar vanliga (framförallt huvudvärk, minskad aptit och sömnsvårigheter), och det behövs mer forskning på långtidseffekter av centralstimulerande medicinering hos barn med AD/HD.

Vuxna med AD/HD kan också få goda effekter av centralstimulerande medicinering. Det innebär att problemen med att planera/organisera, komma igång, rastlöshet och överaktivitet, svårigheter att styra uppmärksamheten med mera kan förbättras avsevärt av medicinering även hos vuxna. Biverkningar är vanliga där också, men det handlar oftast om lindriga biverkningar som motsvarar de vanliga för barn (huvudvärk, minskad aptit, sömnsvårigheter). Vid långtidsuppföljning har man sett en viss ökning i puls, men ingen negativ effekt på blodtrycket.

Förutom centralstimulerande medicinering för personer med AD/HD finns det bra stöd för melatonin som behandling för sömnsvårigheter. Särskilt hos barn och ungdomar med AD/HD visar flera studier på goda effekter på sömnsvårigheterna, även för de som har svårare med sömnen som biverkning av centralstimulerande medicinering. Biverkningarna av behandling med melatonin är lindriga och övergående.

Referenser:

1. Brown, T. (2013). A New Understanding of ADHD in Children and Adults: Executive Function Impairments. Taylor and Francis.

2. Stevens, J. R., Wilens, T. E., & Stern, T. A. (2013). Using stimulants for attention-deficit/hyperactivity disorder: clinical approaches and challenges. The primary care companion for CNS disorders, 15(2), PCC.12f01472. https://doi.org/10.4088/PCC.12f01472.

3. Pliszka, S. (2007). Pharmacologic Treatment of Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder: Efficacy, Safety and Mechanisms of Action. Neuropsychology Review, 17(1), 61–72. https://doi.org/10.1007/s11065-006-9017-3.

4. Mohammadi, M. R., Mostafavi, S. A., Keshavarz, S. A., Eshraghian, M. R., Hosseinzadeh, P., Hosseinzadeh-Attar, M. J., Kooshesh, S. M., Chamari, M., & Akhondzadeh, S. (2012). Melatonin effects in methylphenidate treated children with attention deficit hyperactivity disorder: a randomized double blind clinical trial. Iranian journal of psychiatry, 7(2), 87–92.

5. Bendz, L. M., & Scates, A. C. (2010). Melatonin Treatment for Insomnia in Pediatric Patients with Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder. Annals of Pharmacotherapy, 44(1), 185–191. https://doi.org/10.1345/aph.1M365.

6. Bejerot, S., Rydén, E. M., & Arlinde, C. M. (2010). Two-year outcome of treatment with central stimulant medication in adult attention-deficit/hyperactivity disorder: a prospective study. The Journal of Clinical Psychiatry, 71(12), 1590–1597. https://doi.org/10.4088/JCP.09m05168pur.

7. Faraone, S. V., & Glatt, S. J. (2010). A comparison of the efficacy of medications for adult attention-deficit/hyperactivity disorder using meta-analysis of effect sizes. The Journal of Clinical Psychiatry, 71(6), 754–763. https://doi.org/10.4088/JCP.08m04902pur.

#adhd #medicinering #myter #melatonin